Nu ska jag bli en aning allvarlig...
Jag har tänkt att skriva lite om min bror som inte längre finns med oss.
Det är en sorglig historia.
En gång hade jag en bror.
Han var en gullig storebror (visst vi bråkade som yngre men vartefter vi växte upp så blev relationen mer vänskaplig) som hälsade på,ringde och brydde sig om sina syskonbarn.
En gång hade min mamma en son.
Han var en glad och mysig förstfödding som sällan (eller kanske aldrig) ställde till med några bekymmer.
En gång hade min lillasyster en ganska mycket äldre storebror som hon tyckte om.
Han var snäll mot henne och tyckte om henne tillbaka.
En gång hade min mormor en dotterson.
Det var en fin dotterson som alltid tyckt mycket om sin mormor (och morfar, men han finns inte längre).
En dotterson som definitivt inte skulle ha övergett sin mormor på hennes ålders höst och gjort henne mer ledsen än vad hon redan är.
Nu är vi många som sörjer vad som en gång var.
Våran bror,son,morbror,dotterson,kusin mm finns inte mer.....
Han har blivit någon annan, en kall, likgiltig person som vi inte känner igen eller har en aning om var han kom ifrån.
På nåt konstigt sätt så skulle det nästan vara lättare att acceptera hans icke närvaro om han faktiskt var borta på riktigt.
Men nu vet vi ju att han finns inom räckhåll (ca 5 minuter härifrån) fast hans ovilja(hon kallas för hans fru) att ha med oss att göra håller honom långt långt ifrån oss...
Vi hoppas alla att han en dag ska komma tillbaka till oss.
Hej Brorsan, vi saknar dig som du var!
